Skrivardrömmar

En bajskorv på omslaget!

Omslag_Kämpatjejer.jpg

Så sjukt stolt över min första roman! Hur många debutanter har en BAJSKORV på omslaget? Eller fantastiska Hanna Dorsin från Grotesco som uppläsare? För 1,5 år sen vann jag tidningen Skriva och Storytels stora ljudbokstävling och den 9 oktober släpps komedin Kämpa tjejer! på Storytel. Hoppas att du vill lyssna! 💩Mer om serien hittar du här!

Sliding Doors

”Men vad händer om det är tvärtom?” En enkel fråga blev en aha-upplevelse härom veckan under praktiken. En scen i ett manus blev plötsligt mycket intressantare när frågan ställdes och en bikaraktär agerade tvärtom mot en tidigare version.

Jag tar med mig det skrivknepet. Ibland känner vi inte våra karaktärer fullt ut och de kanske inte alls agerar som vi trott från början. Att testa en tvärtomväg kan ge en rejäl Sliding Doors-effekt! Precis som i verkliga livet.

Tänker ibland på vad som hade hänt om jag tackat ja till ett jobb i New York för några år sen. Hur hade det påverkat mig och min familj? Vad hade jag gjort idag? Och så är historieskrivandet igång i huvudet…

När jag var 20 sa jag kaxigt i en tidningsintervju att jag skulle skriva en roman och söka till DI. Men jag gjorde tvärtom. Jag slutade skriva mitt i romanen och sökte aldrig utbildningen. Tills nu!

I januari börjar jag en kurs i att skriva TV-serier på StDH (tidigare DI). Så hej du 20-plussiga jag. Nu tar vi och testar den andra dörren!

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!


Bilden i toppen. Jag är 20 år och fotograferas på en vintersolig gata i stadsdelen Haga för Veckorevyn.

Fyrtioårskrisen revisited

När jag fyllde 40 firade jag med partaj i en lokal med svartklubbskänsla à la Göteborg för länge sen. Jag bjöd på bubbel och prinsesstårtor som såg ut som smileys. Gul och svart marsipan. En blinkning mot mina första tonår (jag älskade smiley-märken och acid house) men också ett leende mot framtiden.

Ett par månader senare hade livet tagit en rejält oväntad vändning. Min utstakade karriär var inte längre utstakad, inget blev som jag hade trott. I den vevan skrev jag en sorts bucket list med några helt vansinniga och omöjliga mål. Mest på skoj, men med tiden blev det allvar.

När jag fyllde 44 för några veckor sen tänkte jag på listan. Med ett stort jävra leende och glädjetårar som sprutade insåg jag att flera av de där vansinniga målen var uppfyllda. Så om du står i en återvändsgränd, är mitt i en kris. Skriv en egen alldeles vansinnig lista! För vad är det värsta som kan hända?

Att du har dina drömmar kvar.

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!


Bilden ovan: En detalj från ett konstverk skapat av Alexander Tallén. Tips! Utställningen "Att söka efter något annat" pågår till den 11 februari 2018 på Thielska galleriet i Stockholm.

Det jag saknat allra mest

Livet som manusförfattarstudent har varit omväxlande. De veckor vi träffats i Sunne, Stockholm, Göteborg och Berlin har varit oerhört intensiva. Så många människor, möten och händelser att jag efteråt exploderat av intryck och behövt dra mig undan.

Men sista terminen vid Alma manusförfattarutbildning har mestadels bestått av eget arbete på kammaren. I mitt fall koncentrerat skrivande vid köksbordet. Långfilmsmanus och ljudbokserie. Efter fyra månader solo saknar jag människor. Alltså, verkligen!

Därför är jag väldigt glad att jag har fått praktik som startar idag, på ett kontor fullt med kreatörer. Inte nog med det. Det verkar finnas en annan kontorsplats för mig att låna i januari när utbildningen är slut. Med kaffe, människor och allt. Världens bästa och mest oväntade present!

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!

Bilden på mig ovan i ett ensligt konferensrum är skapad av konstnären Anna Kleberg. 

Pitch på Filmhuset

Just nu pågår sista träffen med min klass på Alma manusutbildning. Redan i torsdags fick vi gå upp på scenen i Filmhuset vid Gärdet och presentera en idé för långfilm eller tv-serie. I publiken satt producenter, konsulenter, redaktörer och nya klassen som började i augusti. En final på utbildningen och första gången vi presenterade oss som manusförfattare inför publik.

I min yrkesroll som copywriter är jag van vid att presentera filmidéer, men det här var riktigt nervöst. En ny värld. En okänd arena. Stödet innan kom från min handledare som skrattat när hon läst mitt komedimanus. Jag tog fasta på hennes skratt. Jag kan få folk att skratta, jag är inte rädd... Och det gick bra! I jul är utbildningen klar och allt som återstår då är framtiden. 

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!

 Final på Alma manusutbildning! Jag presenterar min komediserie på scenen i Filmhuset. Foto: Per Bifrost.

Final på Alma manusutbildning! Jag presenterar min komediserie på scenen i Filmhuset. Foto: Per Bifrost.

Har du flow är du nära sanningen

Tvivlar och känner panik inför mitt skrivande. Kan inte låta bli, mitt upp i alltihop, att läsa en självhjälpsbok. Boken är nyutkomna ”Hitta din sanna story”. Författaren Katrin Sandberg beskriver hur du ska gå tillväga för att vaska fram ditt innersta jag. Där du kan känna dig stolt och trygg.

Det gör du genom att titta tillbaka i ditt liv och minnas när du kände flow. Alltså tillfällen när allt gick lätt och du njöt av livet. Flöt i tid och rum. Utan att missta dem för tillfällen då du fått bekräftelse, när någon annan sagt att du är bra.

När jag tänker tillbaka på mitt liv fastnar jag vid ögonblicken då jag skrivit. Det kanske inte är så konstigt. Jag har sagt upp mig från jobbet för att satsa på det egna skrivandet under 1,5 år. En tid som snart är slut. Det är upp till bevis och jag ska leverera. Medan paniken växer försöker jag minnas hur det en gång var.

Jag sitter på golvet i ett svart rum. Jag ser ingenting, men jag vet att det sitter en publik en bit bort. Ett klot av ljus. Strålkastarna är riktade mot mig. Jag läser sakta en text. Det är en monolog som jag skrivit själv. Jag riktar orden ut i tomma luften. Jag kan vartenda ett av dem. Jag stakar mig inte. Jag är ett med mina ord. Jag har flow.

Efteråt tackar juryn mig. Jag är 19 år och har precis sökt in till Scenskolan.

Behöver jag skriva att jag inte kom in? Jag var ändå nöjd för jag hade känt flow. Mina förberedelser inför provet handlade mest om att skriva en text som jag ville framföra. Jag njöt av att okända människor lyssnade på mina ord. Och jag var så stolt över texten att jag skickade den vidare. Det blev en monolog för radion. Inläst av en riktig skådespelare.

Om du är det minsta som jag och råkar hamna på Scenskolan så vet du nu varför. Din inre sanning är att du älskar att hitta på historier och förmedla dem. Det är ditt flow. Din sanna story. Oavsett om du får bekräftelse eller ej!

Ps. Jag gillar fortfarande att stå inför publik och föreläser gärna. Vid ett sånt flow-tillfälle mötte jag min man för första gången. Men det är en annan story. ;-)

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!


Bilden ovan. Jag är 19 år och vi i teatergruppen Pirayaklubben fotograferas inför premiären på pjäsen PRINCE å prinsessor. Kostym å allt!

 

Gäst på Debutantbloggen

Igår gästade jag bästa Debutantbloggen och skrev om hur du som aspirerande författare överlever en refusering. Tre punkter för att komma vidare. Läs här och berätta gärna vad du tyckte om inlägget! Och, jag är sjukt nyfiken på hur andra refuserade författare kommit vidare. Hur gjorde du? Tog du hjälp? Skrev du om eller började du på ett helt nytt projekt?

  Debutantbloggen , litterära debutanter om drömmar, ångest och vedermödor. Foto: Henrik Berglund.

Debutantbloggen, litterära debutanter om drömmar, ångest och vedermödor. Foto: Henrik Berglund.

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!

En scen i taget

Vilken vecka! Datatrassel, ilfart till gamla jobbets dataexpert på Kungsholmen och sen jobba från sonens stationära. Ett litet trassel som fuckar upp planeringen helt och får mig att inse att mitt tidsschema tillåter inga misstag eller oförutsedda händelser. Hur ska jag hinna plugga till manusförfattare, göra intervjuer, söka praktik, skriva långfilmsmanus och samtidigt skriva en ljudboksserie? Jag är precis som karaktärerna på redaktionen i Kämpa tjejer! i ett mycket pressat läge. Då kan vad som helst hända... hjälp! Risken att det blir skit är överhängande.

Men veckan som gått har också innehållit roliga möten med skrivarvänner och en mycket trevlig bokreleasefest på Obaren i Stockholm. Festen var Karin Drangels som firade kriminalromanen Den älskvärda. En roman jag läste de allra första kornen till för tre år sen när vi möttes på Sören Bondesons eminenta skrivarkurs. Då i början vågade knappt någon i gruppen tro på en framtida utgivning, men nu har både Karin Drangel och Anna Bågstam debuterat. Och jag är på väg att göra det. Hurra! Det är häftigt att på nära håll följa skrivardrömmar och se idéer bli till färdiga böcker. Peppande och inspirerande!

Sören gav mig ett fint råd under kvällen för att klara skrivandet ända in i mål utan att förgås av stress och prestationsångest: "Ta en scen i taget och tänk att den ska bli så bra som möjligt."

Blir du nyfiken på skrivläraren Sören Bondeson? Läs Anna Bågstams intervju på Debutantbloggen.

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!

 Karin Drangel på releasefesten för Den älskvärda tillsammans med vår lärare Sören Bondeson. Grattis Karin!

Karin Drangel på releasefesten för Den älskvärda tillsammans med vår lärare Sören Bondeson. Grattis Karin!

En jäkla bra bokidé

Äntligen har jag kommit till mitten av mitt manus! Och det beror på att jag skriver som en iller. Händer inget oväntat borde första versionen av min idé ”Kämpa tjejer!” vara klar i december. Då sätter jag, som det heter i skrivarkretsar, punkt.

Visst har du hört någon säga ”jag har en så jäkla bra idé till en bok”? Kanske har du själv snackat om en bokidé? Eller så tillhör du smygarna, de som inte säger ett knyst. Det vore inte konstigt eftersom var tredje svensk drömmer om att skriva en bok.

Som 20-åring snackade jag om mina bokidéer. En vän från teatergruppen jag var med i då påminde mig nyligen. Han kom till och med ihåg titlarna: "En löskokt manet" och "En topz till frukost". Yes, jag var en big time snackare!

Jag hade tre romaner i huvudet, men självförtroendet höll inte och bubblan sprack. Jag slutade skriva någonstans mitt i första manuset. Sen skrev jag inte alls under tjugo år.

När jag började skriva igen som 40-åring var jag definitivt en smygare. Hade lärt mig av skammen att inte lyckas sätta punkt. Men så vann jag en pitchtävling och fick en oväntad möjlighet att förverkliga författardrömmen. Det gick inte att smyga längre, jag blev en snackare igen. 

Nu jobbar jag stenhårt för att få idén ur mitt huvud och in i ett dokument. Synopsis, outline och karaktärsbeskrivningar är klara. Pilotavsnittet är testlyssnat och godkänt av redaktionen på Storytel. Nu är det ”bara” att skriva. Och jag är halvvägs!

I säsongspremiären av Babel  berättar Paul Auster att senaste romanen ”4 3 2 1” är skriven i ett snabbt tempo. Författaren trodde att det skulle ta mer än fem år att skriva boken, men det tog ”bara” tre och ett halvt år. Och det är nog därför så få, som har bra bokidéer, förverkligar dem. Det tar tid och kräver disciplin för att slutföra ett så omfattade projekt. 

Alla kan ha en idé till en bok. Men det är rätt få som skriver en. Grattis till dig som lyckas sätta punkt!

Ps. Ont om tid och vill sätta punkt redan efter en dag? Testa att skriva en chattberättelse! Förra veckan släppte Storytel nya supersnabba berättelser i appen Stories by Storytel. Appen är gratis och där kan du bland annat läsa min chattdebut ”Sent Ute”.

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!

 Debut i miniformat! 

Debut i miniformat! 

Att bli antagen och vikten av snygga skor

För ett år sen satt jag i familjen Broos kök på Östermalm och blev intervjuad. Det var det tredje och sista steget i processen för att bli antagen till Alma manusutbildning. Utbildningsledare Sara Broos sa att jag hade fina skor. Fröken P, Petra Revenue, sa att hon kom ihåg mig fastän vi inte setts på över 20 år.

Jag var oerhört nervös och intervjun gick fort. Den var över före utsatt tid. Enligt Google ett tydligt tecken på att intervjun gått riktigt dåligt. 

Efteråt gick jag till jobbet. Ett nytt jobb jag haft i bara några månader. Ett bra jobb med schysta kollegor, tjänstepension och betald semester. Ändå hade jag just sökt en utbildning för tredje gången. Sista försöket, hade jag bestämt.

Alma manusutbildning tar in ett litet antal elever per år och konkurrensen är stenhård. Jag visste det eftersom jag spruckit i andra provet två gånger tidigare. Men nu hade jag kommit så långt som till intervju. En av femtio personer.

Jag hade förberett mig under ett år års tid. Gått kvällskurser i manusskrivande för att kunna göra så bra ifrån mig som möjligt. Det räckte inte att kunna skriva som en copywriter

För att ansöka skickar du ett personligt brev, betyg, referenser och arbetsprover. Går du vidare väntar omfattande antagningsprover och du har en dryg vecka på dig. Som tur var sammanföll provet med en långledig helg. Min man tog ansvaret för barnen. Jag skrev dag och natt. 

Ett par veckor efter intervjun dök det upp ett mejl från Alma i inboxen. Jag skrek: ”Neeeeej!” när jag klickade upp det. Säker på att jag inte kommit in. För det stod inget i mejlet, bara en PDF med mitt namn på. Ett typiskt ”Tack, men nej tack”-brev. Min man undrade hur det stod till för han hörde hur jag skrek. Sen läste jag:

”Antagningsgruppen har idag efter en omfattande process haft sitt sista möte och beslutat om antagningen. Vi har glädjen att meddela att du är antagen till yrkeshögskoleutbildningen Manusförfattare, tillsammans med en fantastisk grupp på totalt sexton deltagare.”

Då skrek jag igen, av glädje. Firade med min man och med mina barn. Tyckte på en gång att det var riktigt smart att klä mig i leopardfläckiga Cruella de Vil-ökenkängor under intervjun.

Och det fanns ingen återvändo. Efter alla ansträngningar var jag helt säker på att det var det här jag ville göra. Trots varningar. För vem börjar plugga vid 42? Till ett dåligt betalt frilansyrke i en bransch som nästan är omöjlig att komma in i?

Jag sa upp mig från jobbet för att bli student. Det var viktigt för mig att inte ha en given väg tillbaka. Att våga ta livet och utbildningen på största allvar.

Nyligen träffade jag Sara Broos under en intensiv Almavecka i Stockholm. I en paus tittade Sara på mina silvriga platåskor och sa: "Vilka snygga skor!" 

Hon är sån, gillar skor. Det hade ingenting med antagningen att göra. Tror jag ;-). 

Ha en fin sommar! Vi hörs igen i början av augusti. Jag tar bloggsemester, men finns på Instagram: jennygromarkwennberg.

 Antagningskorna! Bra grej att fokusera på när en ska på intervju före allt som kan gå snett. 

Antagningskorna! Bra grej att fokusera på när en ska på intervju före allt som kan gå snett.