Copywriting

Hämnden är ljuv (och skönhetsoperationer)

Efter tre veckor av lata dagar (nåja, de blir väl inte så lata med små barn) satt jag i vår hyrda stuga och kunde inte låta bli att skriva. Det blev en miniberättelse om att vilja ge igen när kärleken är obesvarad. Från ingenstans kom den!

En av de mest inspirerande böckerna jag läst på temat hämnd är klassikern ”En hondjävuls liv och lustar" av den kontroversiella och ombytliga Fay Weldon. Jag dras till satir. Fay Weldon har tydligen en bakgrund som copywriter med refuserade budskap som "Vodka gets you drunker quicker". Det visste jag inte förrän nu. 

Romanen blev en miniserie och ”The Life and Loves of a She-Devil” är ett av mina starkaste tv- minnen från 80-talet. OMG! Jag var bara 12 år och satt som förhäxad framför vad mina föräldrar kallade dumburken.

Protagonisten Ruth genomgår en fullständig förvandling för att hämnas sin make som är otrogen med den tjusiga författarinnan Mary Fischer. Då var skönhetsoperationer en nyhet bland kreti och pleti. Under 80-talet skapades en helt ny massmarknad för bland annat silikonbröst, något som tidigare bara varit tillgängligt för Hollywoodstjärnor och Dolly Parton. Jag minns en tant som stolt solade topless (med folie!) på en klippa vid viken där jag badade som barn med mina kompisar. Vi var oerhört fascinerade av förvandlingen!

Förvandlingar hänger ofta ihop med en förlorad kärlek. När folk blir lämnade börjar de ”investera” i sig själva, ta hand om sig själva. Gärna för att visa den som övergivit dem vilket misstag de just begått.

Även den världsberömda konstnären Marina Abramovic' har tagit hand om sig själv. I slutet av 80-talet (samtidigt som En hondjävuls liv och lustar blev en Hollywoodrulle med Roseanne Barr och Meryl Streep) lämnades hon av sin älskare och medarbetare Ulay. Han hade gjort en yngre kvinna gravid. I en intervju från 2012 i The New York Times Magazine med titeln ”The Devil in Marina Abromovic” sa hon:

”… I was desperate. I felt fat, ugly and unwanted, and this made a huge difference in my life. Why not use technology if you can, if it can build your spirit?”

Det påminner mig om Fay Weldons fiktion. Den barnsliga, maffiga hämnden. En vilja att imponera på... män? Att skapa en kropp som tvingar till sig blickar.

Under mina lediga veckor såg jag utställningen ”Marina Abramovic' - The Cleaner” på Louisiana, museet för modern konst i Danmark. En fascinerande utställning jag verkligen kan rekommendera. Jag fastnade vid de nutida bilderna av konstnären. Ansiktet ser så slätt ut. Är det en del av hennes privata städprojekt – att städa ansiktet från rynkor? Är det ännu en sorts hämnd som får henne att må bättre?

Marina Abramovic' säger i en annan intervju, att vid 70 års ålder (hisnande att hon är lika gammal som min mamma) har hon aldrig mått bättre. Att hon lever ensam och gör vad hon vill.

Det kanske är den ultimata hämnden? Att leva det liv man vill leva.

Följ gärna min författarsida på Facebook för att få nästa inlägg i din feed!

PS. Det finns  en scen i Sex and the City  som är inspirerad av Marina Abramovic' och hennes performance. Bara en sån sak!

PS. Det finns en scen i Sex and the City som är inspirerad av Marina Abramovic' och hennes performance. Bara en sån sak!

Att bli antagen och vikten av snygga skor

För ett år sen satt jag i familjen Broos kök på Östermalm och blev intervjuad. Det var det tredje och sista steget i processen för att bli antagen till Alma manusutbildning. Utbildningsledare Sara Broos sa att jag hade fina skor. Fröken P, Petra Revenue, sa att hon kom ihåg mig fastän vi inte setts på över 20 år.

Jag var oerhört nervös och intervjun gick fort. Den var över före utsatt tid. Enligt Google ett tydligt tecken på att intervjun gått riktigt dåligt. 

Efteråt gick jag till jobbet. Ett nytt jobb jag haft i bara några månader. Ett bra jobb med schysta kollegor, tjänstepension och betald semester. Ändå hade jag just sökt en utbildning för tredje gången. Sista försöket, hade jag bestämt.

Alma manusutbildning tar in ett litet antal elever per år och konkurrensen är stenhård. Jag visste det eftersom jag spruckit i andra provet två gånger tidigare. Men nu hade jag kommit så långt som till intervju. En av femtio personer.

Jag hade förberett mig under ett år års tid. Gått kvällskurser i manusskrivande för att kunna göra så bra ifrån mig som möjligt. Det räckte inte att kunna skriva som en copywriter

För att ansöka skickar du ett personligt brev, betyg, referenser och arbetsprover. Går du vidare väntar omfattande antagningsprover och du har en dryg vecka på dig. Som tur var sammanföll provet med en långledig helg. Min man tog ansvaret för barnen. Jag skrev dag och natt. 

Ett par veckor efter intervjun dök det upp ett mejl från Alma i inboxen. Jag skrek: ”Neeeeej!” när jag klickade upp det. Säker på att jag inte kommit in. För det stod inget i mejlet, bara en PDF med mitt namn på. Ett typiskt ”Tack, men nej tack”-brev. Min man undrade hur det stod till för han hörde hur jag skrek. Sen läste jag:

”Antagningsgruppen har idag efter en omfattande process haft sitt sista möte och beslutat om antagningen. Vi har glädjen att meddela att du är antagen till yrkeshögskoleutbildningen Manusförfattare, tillsammans med en fantastisk grupp på totalt sexton deltagare.”

Då skrek jag igen, av glädje. Firade med min man och med mina barn. Tyckte på en gång att det var riktigt smart att klä mig i leopardfläckiga Cruella de Vil-ökenkängor under intervjun.

Och det fanns ingen återvändo. Efter alla ansträngningar var jag helt säker på att det var det här jag ville göra. Trots varningar. För vem börjar plugga vid 42? Till ett dåligt betalt frilansyrke i en bransch som nästan är omöjlig att komma in i?

Jag sa upp mig från jobbet för att bli student. Det var viktigt för mig att inte ha en given väg tillbaka. Att våga ta livet och utbildningen på största allvar.

Nyligen träffade jag Sara Broos under en intensiv Almavecka i Stockholm. I en paus tittade Sara på mina silvriga platåskor och sa: "Vilka snygga skor!" 

Hon är sån, gillar skor. Det hade ingenting med antagningen att göra. Tror jag ;-). 

Ha en fin sommar! Vi hörs igen i början av augusti. Jag tar bloggsemester, men finns på Instagram: jennygromarkwennberg.

Antagningskorna! Bra grej att fokusera på när en ska på intervju före allt som kan gå snett. 

Antagningskorna! Bra grej att fokusera på när en ska på intervju före allt som kan gå snett. 

Jag kan skriva, jag är inte rädd

Redan innan jag lärde mig alfabetet ville jag bli författare. Som 17-åring skrev jag en novell, uppmuntrad av min lärare i svenska på Göteborgs Högre Samskola. Ett par år senare skickade jag in den till Vecko-Revyns stora novellpristävling. Och jag vann! 

Sen gjorde jag det sämsta valet någonsin. Jag trodde inte på mig själv tillräckligt mycket för att fortsätta drömma om att bli författare. Efter ett par år slutade jag helt att skriva dikter och noveller. Trots att en förläggare i juryn ringt blev det aldrig en roman.

Jag ville ändå skriva. Så jag sökte och kom in på journalistutbildningen i Göteborg. Direkt efter det copylinjen på Berghs i Stockholm. Copylinjen var och är en drömutbildning. Fast jag var rädd att inte få jobb, att inte duga. Självkänslan var på avgrundslåg nivå. Det räckte inte att jag fick jobb innan utbildningen var klar.

Mina tjugo år i reklambranschen har varit fyllda av kreativa utmaningar. Jag har gjort mitt bästa. Jobbat som en gam. Snuddat vid den berömda väggen. Jag är tacksam för allt jag har fått vara med om. Spelat in reklamfilm i London strax före IT-bubblan och bott på mytomspunna The Groucho Club. Jobbat med några av Sveriges (världens!) bästa regissörer, fotografer och konstnärer. Myntat uttrycket Knark är bajs. Jag har till och med hälsat på Kanye West - under arbetstid!

Samtidigt har det skavt. Värst var tillfället när en vän från tonåren, en mycket framgångsrik konstnär som vågat gå sin egen väg, frågade hur det gick med skrivandet. Ingen hade frågat på flera år. Men vännen kom ihåg mina drömmar och uppmuntrade mig att börja skriva igen. Det var så fint och det gjorde så ont. Jag vågade inte. Hellre hyfsad copywriter än misslyckad författare.

Så gick det några år till och jag fyllde 40. Då fick jag den finaste present jag någonsin fått. En skrivarkurs! Min man Erik visste att det skavde. Trots att jag aldrig pratade om det. Och när dörren till det andra skrivandet öppnades igen efter tjugo år gick den inte att stänga. Sedan dess har jag skrivit så fort det funnits tid. Skrivit så mycket att jag till och med sagt upp mig från jobbet. Nu är jag manusförfattarstudent på heltid och lever på CSN.

Jag har börjat en ny resa. Eller snarare fortsatt där jag hoppade av – i ren och skär skräck. Nu är jag Stig-Helmer från Sällskapsresan. Han som botade sin flygrädsla med en kurs och positiva affirmationer. Nu ska jag också ut och flyga. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Tjugofyra år efter första vinsten har jag vunnit ännu en skrivtävling. Tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Ändå vågade jag inte riktigt tro när förläggaren på Storytel berättade att redaktionen skrattat högt åt min pilot. Jag var tvungen att dubbelkolla att de verkligen menade det och att det betydde att det skulle bli en hel serie.

Jag kommer att debutera som författare med Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie våren 2018. Jag är sjukt stolt och glad. Det vore fantastiskt roligt om du vill lyssna på boken när den är klar!

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Här kan du läsa den vinnande pitchen till Kämpa tjejer!

Vill du ha nästa inlägg i din feed? Följ min författarsida på Facebook.

1993 tog jag studenten, praktiserade på Teater Trixter och vann Vecko-Revyns stora novellpristävling.

1993 tog jag studenten, praktiserade på Teater Trixter och vann Vecko-Revyns stora novellpristävling.

2017 vann jag Storytels och tidningen Skrivas stora  ljudbokstävling . Min andra chans!

2017 vann jag Storytels och tidningen Skrivas stora ljudbokstävling. Min andra chans!

Och så copy på det

"Vad vill du bli sen?"

"Vad har du för tankar när utbildningen är slut?"

De senaste veckorna har jag fått frågan från flera håll. Vad vill jag egentligen? Bli författare säger jag. Och skriva copy.

För jag har märkt att det inte är dumt alls att varva författande med copywriting. Att vila i ett yrke som jag faktiskt kan och är proffs på är en skön känsla när jag kämpar som nybörjare i det andra skrivandet. De senaste veckorna har jag förutom manusförfattarplugg och praktik på Filmlance skrivit ett pilotavsnitt á 60 minuter ljud för Storytel och gjort ett copyjobb för en ny rolig kund.

Som ung på reklambyrå fick jag rådet att välja mellan att bli författare och copywriter. Men måste jag det? Har sett i alla fall ett par stycken kombinera sitt författarskap med copyjobb. Bland andra författaren och copywritern Sara Paborn som hade ett bra sommarprat för några år sen. Lyssna på det här

Nu är alltså min pilot för Storytel Original klar, det första avsnittet i en tänkt serie om 10 avsnitt. Piloten är avgörande om det ska bli en fortsättning. Redaktionen ska provlyssna, tycka och ge feedback. Håll tummarna för att "Kämpa tjejer!" duger till att bli en hel ljudbokserie! Eller jinxar jag det nu när jag skriver om det? Gulp.

PS. Missa inte sista säsongen av SKAM som börjar på påskafton. Glad påsk! 

Jag fick ett  guldägg  på Filmlance där jag praktiserar, så rart. Kan det vara synkronicitet som den legendariske copywritern  Jan Cederquist  skrev om i sin bok  Slumpen är ingen tillfällighet ?

Jag fick ett guldägg på Filmlance där jag praktiserar, så rart. Kan det vara synkronicitet som den legendariske copywritern Jan Cederquist skrev om i sin bok Slumpen är ingen tillfällighet?

Våga fastän man inte vågar

”Du har ju inte kommit nån vart alls.” 

En snäsig replik i en pjäs jag skrev när jag var ung. Alltså förra gången jag skrev, för tjugo år sen. Då fanns det inga hinder, bara möjligheter. Vi hade inget att förlora, jag och mina kompisar från skolan som spelade teater ihop. Då kunde man komma nästan hur långt som helst bara man vågade. Jag fick ett stipendium från Folkteatern, vi ordnade sponsorer och sålde in vår idé till en krögare på Marstrand. Sen spelade vi teater en hel sommar. Mina vänner var stjärnorna på scen. Jag skrev, regisserade, skötte ljuset och en hel del av marknadsföringen. Kanske inte så konstigt att copywriteryrket passade mig? Pr-skapande event har blivit en av mina specialiteter. Men trots min tidigare erfarenhet är jag väldigt osäker nu. Tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Att börja om när man är 40+ som jag nyligen gjort, sätta sig på skolbänken igen och försöka slå sig fram i en bransch där konkurrensen är stenhård är förstås inte riktigt klokt. Vilken sansad människa med fast jobb och betald semester skulle göra det? Är det värt allt slit, alla tusentals timmar som krävs för att bli habil i hantverket? För tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Jag vet inte vad som händer när den här utbildningen är slut. Jag bara vet att jag skulle ångra mig om jag inte tog den här chansen. För mitt i allt slit är det suveränt kul att lära sig skriva dramatik. Precis som i mitt jobb som copywriter intervjuar jag människor, gör research och spanar efter trender. Insamlingsfasen är bland det roligaste jag vet, det påminner om etnologi och journalistik. Sen försöker jag lista ut varför vi människor gör som vi gör och vad som påverkar oss.

Några som påverkar mig mycket är mina vänner. De som alltid tror på mig, som stöttar mig varje vecka i ur och skur och tycker till om mina idéer. Vännerna som en gång i tiden tyckte att det var en lysande idé att sätta upp en pjäs på Marstrand. Och som verkar vara helt säkra på att jag kommer att komma någon vart. Tack Pirayaklubben, livet vore oändligt mycket fattigare utan er.

Vill du få nästa inlägg i din feed? Följ gärna mig på min firmasida på facebook.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.

5 saker att lära sig av SKAM

1. Prata med målgruppen

Manusförfattaren Julie Andem har gjort djupintervjuer med norska ungdomar och det verkar ha lönat sig. Den norska webbserien SKAM är en enorm tittarsuccé. För mig med en bakgrund som copywriter är det självklart att prata med målgruppen, inte minst när jag jobbat med kampanjer riktade mot unga vuxna. Jag tänker att de flesta som gör research måste ju prata med någon – varför inte med målgruppen? Det kan absolut ge input till riktig bra berättelser.

2. Använd inte pekpinnar

Moraliska frågor ska helst skildras utan pekpinnar, annars kommer du snabbt stöta bort den du vill kommunicera med. Var autentisk och bli trovärdig. En bra serie handlar alltid om moral enligt manusförfattaren John Yorke. Och det gör verkligen SKAM! 

3. Kommunicera där målgruppen befinner sig

SKAM har framgångsrikt kommunicerat via Instagram, Snapchat och Facebook. Sociala medier som är självklara för unga vuxna och där de spenderar mycket tid. SKAM bygger på ett samspel med publiken. 

4. En bra historia är tid- och ålderslös

SKAM har många fans. Tittarskaran sträcker sig upp i åldrar långt över den tänkta tonårspubliken. Jag tror att det beror delvis på avsaknaden av föräldrar i serien. Det är lätt att identifiera sig med karaktärerna i serien eftersom de har ett eget universum och att de skildras på sina egna villkor, inte som någons barn i första hand. Just eftersom serien är serverad utan pekpinnar blir den trovärdig, även för en äldre publik. Säsong 2 sägs vara inspirerad av Jane Austens tvåhundra år gamla roman Stolthet och fördom, ett bevis för att en bra historia (med ett feministiskt budskap) dessutom tål att upprepas? 

5. Skapa en värld som målgruppen vill lajva i

Det lekfulla med serie är att få stanna kvar och kanske till och med lajva en annan värld. Det är därför fansen inreder sina flickrum som Nooras rum, skapar moodboards av hennes stil på Pinterest och målar munnen röd. Det finns något att uppleva! Och det finns något att prata om. Till exempel när fansen börjar göra egna test av typen ”Vem är du i SKAM?” Det är riktigt lyckad kommunikation.

SKAM på Instagram, bild lånad från Pinterest. Älskar att de har selfiepinne!

SKAM på Instagram, bild lånad från Pinterest. Älskar att de har selfiepinne!

En kulturkonsuments bekännelser

Vad är det som ger mig som copywriter och manusförfattare inspiration? Det är sällan reklam. Det är sällan film.

Faktum är att jag sett rätt få filmer och serier de senaste åren. Jag är ingen bingetittare, jag väljer noga vad jag lägger tiden på. Låter det knasigt? Äsch, jag är ju mamma till två knattar och har tills för ett par månader sen jobbat heltid. Då hinner man inte allt. Jag hinner inte allt nu heller.

Jag tror att alla kreatörer och konstnärer har sin metod. Min är att sno åt mig sådant jag inte kan motstå när det dyker upp. Läste att författarparet Kepler såg en film om dagen för att få inspiration. Jag gör tvärt om. Jag läser två timmar om dagen. Manus, facklitteratur, artiklar och blogginlägg. Och sen tittar jag (om jag inte hunnit somna) på serier som Silicon Valley, Stranger Things, Girls, Downton Abbey, Solsidan, Boy Machine och The Night Manager. Filmer som jag inte kunnat låta bli att se på bio senaste året: SvenskjävelLove & Friendship och Bridget Jones's Baby.

Mina "guilty pleasures" är serien Younger, feel-good-romaner och SvDs A Perfect Guide med utskällda Min helg-reportagen. För var lär man sig om vad folk vill skylta med och vad som är status just nu om inte i sådana reportage?

Till det kommer lyssnande. Jag älskar Stil i P1 och blir starstruck när jag ser programledaren Susanne Ljung på stan. Stil i P1 är min källa till allt. Avsnitt som djupdyker i kultfilmen Thelma & Louise, stilguider, Winona Ryders comeback, fenomen som "Spornomannen" och nu senast skilsmässor som trendar i populärkulturen (bl a serien Divorce) - jag älskar det! 

Och så går jag enstaka gånger på teater, föredrag och utställningar. Rekommenderar varmt Liv Strömquist Tänker på dig som fortfarande ges på Dramaten!

 

Hann se  konstnären Alexander Talléns  fina utställning på Stene Projects i helgen. Suverän kulturkonsumtion!

Hann se konstnären Alexander Talléns fina utställning på Stene Projects i helgen. Suverän kulturkonsumtion!