Pirayaklubben

Har du flow är du nära sanningen

Tvivlar och känner panik inför mitt skrivande. Kan inte låta bli, mitt upp i alltihop, att läsa en självhjälpsbok. Boken är nyutkomna ”Hitta din sanna story”. Författaren Katrin Sandberg beskriver hur du ska gå tillväga för att vaska fram ditt innersta jag. Där du kan känna dig stolt och trygg.

Det gör du genom att titta tillbaka i ditt liv och minnas när du kände flow. Alltså tillfällen när allt gick lätt och du njöt av livet. Flöt i tid och rum. Utan att missta dem för tillfällen då du fått bekräftelse, när någon annan sagt att du är bra.

När jag tänker tillbaka på mitt liv fastnar jag vid ögonblicken då jag skrivit. Det kanske inte är så konstigt. Jag har sagt upp mig från jobbet för att satsa på det egna skrivandet under 1,5 år. En tid som snart är slut. Det är upp till bevis och jag ska leverera. Medan paniken växer försöker jag minnas hur det en gång var.

Jag sitter på golvet i ett svart rum. Jag ser ingenting, men jag vet att det sitter en publik en bit bort. Ett klot av ljus. Strålkastarna är riktade mot mig. Jag läser sakta en text. Det är en monolog som jag skrivit själv. Jag riktar orden ut i tomma luften. Jag kan vartenda ett av dem. Jag stakar mig inte. Jag är ett med mina ord. Jag har flow.

Efteråt tackar juryn mig. Jag är 19 år och har precis sökt in till Scenskolan.

Behöver jag skriva att jag inte kom in? Jag var ändå nöjd för jag hade känt flow. Mina förberedelser inför provet handlade mest om att skriva en text som jag ville framföra. Jag njöt av att okända människor lyssnade på mina ord. Och jag var så stolt över texten att jag skickade den vidare. Det blev en monolog för radion. Inläst av en riktig skådespelare.

Om du är det minsta som jag och råkar hamna på Scenskolan så vet du nu varför. Din inre sanning är att du älskar att hitta på historier och förmedla dem. Det är ditt flow. Din sanna story. Oavsett om du får bekräftelse eller ej!

Ps. Jag gillar fortfarande att stå inför publik och föreläser gärna. Vid ett sånt flow-tillfälle mötte jag min man för första gången. Men det är en annan story. ;-)

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!


Bilden ovan. Jag är 19 år och vi i teatergruppen Pirayaklubben fotograferas inför premiären på pjäsen PRINCE å prinsessor. Kostym å allt!

 

Våga fastän man inte vågar

”Du har ju inte kommit nån vart alls.” 

En snäsig replik i en pjäs jag skrev när jag var ung. Alltså förra gången jag skrev, för tjugo år sen. Då fanns det inga hinder, bara möjligheter. Vi hade inget att förlora, jag och mina kompisar från skolan som spelade teater ihop. Då kunde man komma nästan hur långt som helst bara man vågade. Jag fick ett stipendium från Folkteatern, vi ordnade sponsorer och sålde in vår idé till en krögare på Marstrand. Sen spelade vi teater en hel sommar. Mina vänner var stjärnorna på scen. Jag skrev, regisserade, skötte ljuset och en hel del av marknadsföringen. Kanske inte så konstigt att copywriteryrket passade mig? Pr-skapande event har blivit en av mina specialiteter. Men trots min tidigare erfarenhet är jag väldigt osäker nu. Tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Att börja om när man är 40+ som jag nyligen gjort, sätta sig på skolbänken igen och försöka slå sig fram i en bransch där konkurrensen är stenhård är förstås inte riktigt klokt. Vilken sansad människa med fast jobb och betald semester skulle göra det? Är det värt allt slit, alla tusentals timmar som krävs för att bli habil i hantverket? För tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Jag vet inte vad som händer när den här utbildningen är slut. Jag bara vet att jag skulle ångra mig om jag inte tog den här chansen. För mitt i allt slit är det suveränt kul att lära sig skriva dramatik. Precis som i mitt jobb som copywriter intervjuar jag människor, gör research och spanar efter trender. Insamlingsfasen är bland det roligaste jag vet, det påminner om etnologi och journalistik. Sen försöker jag lista ut varför vi människor gör som vi gör och vad som påverkar oss.

Några som påverkar mig mycket är mina vänner. De som alltid tror på mig, som stöttar mig varje vecka i ur och skur och tycker till om mina idéer. Vännerna som en gång i tiden tyckte att det var en lysande idé att sätta upp en pjäs på Marstrand. Och som verkar vara helt säkra på att jag kommer att komma någon vart. Tack Pirayaklubben, livet vore oändligt mycket fattigare utan er.

Vill du få nästa inlägg i din feed? Följ gärna mig på min firmasida på facebook.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.