Reklam

Knark är bajs forever!

”Det måste betyda något för dig personligen.” Ett mantra jag haft med mig när jag arbetat med idéer till tv-serier under hösten. Och så har jag dragit parallellen till mitt jobb som copywriter.

Kampanjen ”Det finns många anledningar att inte testa knark” med budskapet ”Knark är bajs” är den som betytt allra mest för mig. Inte bara för att det var en suverän kund, fantastisk arbetsgrupp och ett unikt samarbete som gav resultat. Utan för att jag med hela mitt hjärta arbetade med kampanjen i flera år. Men varför var just jag så engagerad?

Jag tror att det beror på min kärlek till musik.

När jag var 16 år sommarjobbade jag och en vän som städerskor på ett lyxhotell i södra England. Vi älskade musiken från Storbritannien, drömde om att gå på klubben Hacienda i Manchester och köpa balla partykläder i London.

Och vi hade en plan. Vi skulle ta tåget till Manchester när vi hade ledigt. Men så slog bomben ner med nyheterna på frukost-tv. En 16-årig tjej hade dött ”her first night out on acid” på Hacienda.

Vi åkte inte dit. Istället lärde vi känna en 19-åring som jobbade i den franska matsalen på hotellet. En schyst snubbe som tog oss med på klubb i Bournemouth och visade oss stan.

Men så gick han in i sin egen värld och försvann. Tog droger hela tiden. Faktum var att hans näsa var sönder inuti. Tänderna och tandköttet hade svarta fläckar. Han kunde inte sluta knarka och varnade oss. ”Börja inte med den här skiten, det är inte bra för er.”

Många andra vi träffade den sommaren höll också på. Det ordnades stora fester i skogen på den brittiska landsbygden, rave-partyn med musiken vi älskade. Jag och min vän var de enda som drack öl. Vi testade aldrig knark den sommaren.

10 år senare var jag copywriter och åt jag middag med Peter Saville, legendarisk Art Director för Factory Records och klubben Hacienda. Det var ett speciellt möte med en popkulturikon som kom ihåg när 16-åringen dog sommaren 1990. Sommaren då Manchestervågen var en tsunami och min övertygelse att det finns många anledningar att inte testa knark grundades.

I år är det 10 år sen kampanjen avslutades med budskapet Knark är bajs forever. Vår strategi var att finnas där valet att testa ofta tas första gången, på musikfestivaler och klubbar. Vice som tycker att du ska ”trippa tryggt” (är inte det en chimär?) har nyligen gjort ett stort reportage om kampanjen. Läs det här!

Blir du nyfiken på Peter Saville, Hacienda och Manchestervågen? Varför inte kolla långfilmen 24 Hour Party People.

Bild lånad från  Pinterest . 

Bild lånad från Pinterest

Följ mig på Facebook och få nästa inlägg i din feed!


Bilden i toppen: Under inspelningen av kortfilmen Bananfesten, en del av kampanjen 2006. Fredrik Nilsson tog bilden.

Konst om konstvärlden

Som student vid en konstnärlig utbildning har jag haft huvudet fullt av konst under det senaste året. Det började med en djupdykning under första studieveckan, en slags omtumlande rites de passage, på Alma Löv Museum i Östra Ämtervik. På bilden ovan står jag på detta konstmuseum och presenterar mig själv och mina konstnärsdrömmar. Svettigt!

Vi pluggade mitt bland Lars Brunströms kopulerande kaniner, en dansande figur bland dockskåpsmöbler i en magisk installation av Sonja Nilsson och Max Streichers sovande jättar. Och backstage hemma hos familjen Broos där avgjutningar av konstnären Lars Lerins huvud vistades inför ett vernissage.

Jag ser fram emot en sista termin vid Alma manusutbildning i höst. Och så ser jag fram emot veckans släpp av konst om konstvärlden:

Långfilm! Svensk biopremiär av Ruben Östlunds omtalade The Square som utspelas i Stockholm. En satir om konstvärlden som har tilldelats Guldpalmen i Cannes, filmvärldens finaste pris. Delar av den svenska konstnärseliten är statister och några har roller. Galleristen Marina Schiptjenko spelar museichef och även konstkritikern Clemens Poellinger har en roll. Han skriver i SvD hur Ruben Östlund arbetat med konsteliten eftersom de, på kortare tid än vad en skådespelare kan repetera in, kan gestalta sig själva. Åratal av bekräftelse i konstvärlden skapar en typ av människa. Ruben Östlund har även castat en reklambyrå-AD för att gestalta en cynisk pr-strateg. I egenskap av copywriter på byrå har jag gjort en kortfilm tillsammans med Ruben Östlund. Jag hoppas att även reklambranschen (som alltid lånar av konsten) blir rejält häcklad.

Roman! Jag vill också läsa skådespelaren Evin Ahmads debutroman En dag ska jag bygga ett slott av pengar. Den handlar om att komma från förorten till Stockholms dramatiska högskola på Vallhallavägen. Om att bli konstnär i privilegierade rum där sociala koder och klass har betydelse. Om jag hade haft möjlighet hade jag gärna köpt biljett till någon av Evin Ahmads fyra fester med film, boksläpp och gäster på Folkteatern i Göteborg. Som blivande debutant är jag djupt impad av arrangemanget. Hallå, vilken releasefest!

Tv-serie! Och så vill jag inte missa veckans avsnitt av tv-serien Younger. En komedi skapad av Darren Star och som utspelas på ett bokförlag i New York. Serien handlar om den fyrtioåriga ensamstående mamman Liza Miller som inte får något jobb förrän hon ljuger och säger att hon är tjugosex. Flera av birollerna är fantastiska. Till exempel Liza Millers vän och hyresvärd Maggie Amato, en konstnär som verkar ha haft sin storhetstid. I femte avsnittet i säsong 4 åker Maggie på en riktig blåsning av en yngre up and coming konstnär med ett enormt kapital. Både kulturellt och ekonomiskt. Maggies hämnd är suverän och hamnar förstås i tidningen. Heja Maggie!

Följ mig på Facebook om du vill ha nästa inlägg i din feed!