Manusförfattarutbildning

Tiden är rund. Och knapp!

Tiden är knapp. Förskolan har stängt i flera dagar och det passar riktigt dåligt just nu. Skrivandet är all over the place! Förutom att skriva och intervjua manusförfattare inför ett skolprojekt, gör jag research. Jag gör djupintervjuer med journaliststudenter vid JMK i Stockholm. De är alla runt 20 och har just varit på praktik eller ska ut på långpraktik. Jag antecknar så att fingrarna kroknar och de delar generöst med sig. Om drömmar, plugg och praktikerfarenheter. Jag påminns om hur det var när jag själv var ung. Eller som en säger idag: jag relaterar.

Efter studenten 1993 började jag praktisera på Teater Trixter i Göteborg där Petra Revenue var (och fortfarande är) dramatiker och regissör. Jag kände till henne sedan tidigare då hon skrivit och satt upp pjäsen ”Saligo äro". En föreställning om en senil dam och hennes stora kärlek. Jag har fortfarande kvar en handskriven monolog ur Saliga Äro, eftersom jag tyckte att den var så vansinnigt bra. 

24 år senare är Petra Revenue min handledare under skrivandet av långfilmsmanus vid Alma Manusutbildning. Jag känner mig en smula religiös över att våra vägar har korsats igen. Tiden är rund. Petra Revenue är klok som en bok och en stjärna på att läsa sina elevers stolpiga synopsis och manus och hitta kärnan i dem. En lärare som har förmåga att peppa att skriva om och skriva bättre. Tiden är rund och jag är sjukt glad att jag får vara med om detta. Men knatter, knatter, knapp. Nu kroknar fingrarna visst helt.   

Antecknar som en gam. Har fått "skrivfinger." Foto: Henrik Berglund. 

Antecknar som en gam. Har fått "skrivfinger." Foto: Henrik Berglund. 

Starstruck praktikant

Att vara 43 år och praktisera är både läskigt och spännande. Läskigt att vara nybörjare och en noob. Spännande att få kliva in i en helt ny värld och pitcha en tv-serieidé för första gången. 

Vi har sammanlagt 10 veckors praktik på Alma manusförfattarutbildning. Jag hade turen att få en plats på produktionsbolaget Filmlance under våren. Producenterna på Filmlance utvecklar tillsammans med manusförfattare och regissörer populära filmer och tv-serier som Beck och Springfloden. Senare i år har långfilmen Para Knas skriven och regisserad av Nikesiha Andersson premiär. Den är jag mycket nyfiken på! 

Under vårens praktik har jag fått läsa både böcker och manus i utveckling, pitcha en tv-serie och diskutera manus med producenter och manusförfattare. Till exempel har jag fått träffa manusförfattaren och dramaturgen Camilla Ahlgren. Hon ligger bakom tv-serier som Bron, Gåsmamman och Morden i Sandhamn och sitter i Dramatikerförbundets styrelse.

Jag blev starstruck och glad av att få träffa Camilla Ahlgren. (Tänk hon skrev Rederiet i början av 90-talet!) För hon verkar älska sitt jobb efter tjugofem år i en rätt så tuff bransch. Hon berättade om manusförfattarens villkor och menade att en dramaturg alltid ska se det bra i en berättelse först. Dramaturgen måste börja i det positiva när hen ger feedback, annars blir ingen sugen på att skriva om och utveckla. Camilla Ahlgren tipsade om att skriva serier även för radio. Det tar jag verkligen med mig, att det inte bara är tv som behöver berättelser i serieformat. 

Erfarenheterna från praktiken tar jag också med mig in i mitt skrivande, inte minst nu när jag skrivit synopsis till ljudbokserien Kämpa tjejer! Huvudkaraktären Jossan är praktikant på ett fitnessmagasin och kämpar för att få erfarenhet som ska leda till ett riktigt jobb.

Alltså inte helt olikt där jag är nu...

Efter 20 år i reklambranschen är jag prakto i filmbranschen. I like it! 

Efter 20 år i reklambranschen är jag prakto i filmbranschen. I like it! 

Vad händer efter Girls?

Åh! Har precis sett det allra sista avsnittet av Girls. Utan att spoila för någon, den slutade så bra! Det var ett äkta indie-slut. Helt motsatt Sex And The Citys konventionella slut, serien som Girls jämfördes med då den börjades sändas för sex år sen. Fint att även få se specialavsnittet ”Final Chapter: A Good-Bye To Girls” som handlar mycket om karaktärerna och deras utveckling i serien.

Långfilmsdelen på Alma manusutbildning har precis börjat och jag funderar på vad jag vill skriva om. Vi kommer att hålla på och utveckla fram till och med december. Men redan i juni ska vi presentera våra idéer för en av de mäktiga långfilmskonsulenterna på Filminstitutet och få feedback. 

Jag vill gärna skriva om kvinnor och tiden runt 30. Alltså ungefär där serien Girls precis har slutat. Min inspiration är favoritfilmer som Last Days of Disco skriven av Whit Stillman (1998) och Bridesmaids skriven av Kirsten Wiig och Annie Mumolo (2011). Filmerna handlar om kvinnor som inte är de lyckade karriäristerna, som inte har kontakter, ett fint hem, är vrålsnygga eller har den perfekta pojkvännen. Ungefär som Girls.

Last Days of Disco och Bridesmaids handlar om vänskap. Om vänner som sviker och om vänner som finns där. Om avundsjuka och dåligt självförtroende. Och så handlar det om att resa sig ur askan. När du fått könssjukdomar, förlorat jobbet, gjort bort dig inför alla du känner och måste flytta hem till mamma.

Filmerna ger hopp. Hur jävligt det än är kan du komma ut på andra sidan. Och under tiden kan du skratta åt det. Jag älskar de här filmerna! För de handlar om de största rädslorna jag hade som ung. Att inte bli älskad, inte ha schysta vänner och inte få ett jobb.

De rädslorna kan vara en karaktärs drivkraft, eller hur?

Lena Dunhams karaktär Hannah Horvath, rösten av en generation. 

Lena Dunhams karaktär Hannah Horvath, rösten av en generation. 

Och så copy på det

"Vad vill du bli sen?"

"Vad har du för tankar när utbildningen är slut?"

De senaste veckorna har jag fått frågan från flera håll. Vad vill jag egentligen? Bli författare säger jag. Och skriva copy.

För jag har märkt att det inte är dumt alls att varva författande med copywriting. Att vila i ett yrke som jag faktiskt kan och är proffs på är en skön känsla när jag kämpar som nybörjare i det andra skrivandet. De senaste veckorna har jag förutom manusförfattarplugg och praktik på Filmlance skrivit ett pilotavsnitt á 60 minuter ljud för Storytel och gjort ett copyjobb för en ny rolig kund.

Som ung på reklambyrå fick jag rådet att välja mellan att bli författare och copywriter. Men måste jag det? Har sett i alla fall ett par stycken kombinera sitt författarskap med copyjobb. Bland andra författaren och copywritern Sara Paborn som hade ett bra sommarprat för några år sen. Lyssna på det här

Nu är alltså min pilot för Storytel Original klar, det första avsnittet i en tänkt serie om 10 avsnitt. Piloten är avgörande om det ska bli en fortsättning. Redaktionen ska provlyssna, tycka och ge feedback. Håll tummarna för att "Kämpa tjejer!" duger till att bli en hel ljudbokserie! Eller jinxar jag det nu när jag skriver om det? Gulp.

PS. Missa inte sista säsongen av SKAM som börjar på påskafton. Glad påsk! 

Jag fick ett  guldägg  på Filmlance där jag praktiserar, så rart. Kan det vara synkronicitet som den legendariske copywritern  Jan Cederquist  skrev om i sin bok  Slumpen är ingen tillfällighet ?

Jag fick ett guldägg på Filmlance där jag praktiserar, så rart. Kan det vara synkronicitet som den legendariske copywritern Jan Cederquist skrev om i sin bok Slumpen är ingen tillfällighet?

Ich bin ein Berliner

Jag har haft en suverän vecka i Berlin, först med Alma manusutbildning som höll till i Zentropas lägenhet i Kreuzberg, och sen en helg som turist tillsammans med min man. Vi firade 10 år sen vår första resa och den gick just till Berlin. Mycket har förändrats under det senaste decenniet. Där jag då fyndade second hand ligger i dag nyrenoverade hus utan spår av graffiti. Mitte har helt klart blivit en flottare stadsdel.

Erik och jag firade med middag på Pauly Saal som fått en stjärna i Guide Michelin och badade i poolen på taket till Soho House Berlin där vi bodde. Rekommenderar varmt dessa ställen till alla som har möjlighet och något att fira! Restaurangen Pauly Saal var tidigare en judisk flickskola och hotellet ett varuhus före första världskriget. Byggnader med både grymma och vackra minnen i väggarna.

Det är fint att se hur Berlin reser sig ur askan. Kontrasten mellan det punkiga (t ex madrasser som politiska plakat på gatan) och de äldre byggnaderna tycker jag om. Nästa gång jag kommer till Berlin vill jag gärna gå en guidad arkitekturvandring och besöka Sammlung Boros, en privat konstsamling spektakulärt placerad i en bunker från andra världskriget.

Hur var då pluggveckan med Alma? Intensiv! Måste tipsa om ett par ställen i Kreuzberg där vi åt god mat: middag på Kimchi Princess nära Görlitzer U-Banhof och utomhuslunch på Bastard som ligger på Reichenberger Strasse. Vi hade även en lektion ute i solen på Edelweiss i Görlitzer Park, ett ställe med mycket avspänd atmosfär.

Under veckan fick möta flera gästföreläsare och handledare. Dramaturgen Kirsten Bonnén Rask hade en hel dags workshop om karaktärsutveckling. Manusförfattaren och regissören Maria von Heland gick igenom våra tv-serieidéer och manus.

Ronnie Sandahl kavlade upp ärmarna på skjortan och visade sina arbetsskadade skrivarmar. Han berättade hur han satsat enormt mycket tid för att bli manusförfattare och jobbat helt utan ersättning för att få till sin första långfilm Svenskjävel.

Tuva Novotny berättade hur hon skrev sitt första manus kvällstid vid sidan om småbarn, regi- och skådespelarjobb. Det kostar att satsa på sin dröm att bli författare, men dessa stjärnor har lyckats förverkliga den. Jag tar med mig mycket från Berlin. Framför allt: din röst duger.

Om du vill ha nästa inlägg i din feed, följ min firmasida på Facebook.

Föreläsning i Zentropas lägenhet i Kreuzberg. 

Föreläsning i Zentropas lägenhet i Kreuzberg. 

En bit tak i receptionen på Soho House Berlin.

En bit tak i receptionen på Soho House Berlin.

5 trappor upp till föreläsningen varje dag! Pust och stånk.

5 trappor upp till föreläsningen varje dag! Pust och stånk.

Tuva Novotny var en av våra gästföreläsare under veckan i Berlin.

Tuva Novotny var en av våra gästföreläsare under veckan i Berlin.

Och så en "på väg hem genom Berlin i natten"-selfie på den här blivande författaren.

Och så en "på väg hem genom Berlin i natten"-selfie på den här blivande författaren.

Berlin, nästa!

Tiden rusar iväg. Jag har tjuvstartat praktiken på Filmlance och har fått börja med att läsa manus och böcker som ska bli manus. I veckan läser jag även mina klasskamraters synopsis och manus till de tv-serier som vi utvecklar under utbildningen. Det slår mig att alla i min grupp verkar skriva berättelser som handlar om identitet och självförverkligande, även jag. Vilket leder mig till nästa veckas studier i Berlin då vi ska träffa en av mig önskad gästföreläsare: Ronnie Sandahl. Ska bli spännande att höra om hans process och arbete med filmerna Svenskjävel och Borg.

Svenskjävel är en av mina favoritfilmer på senare år, vilken långfilmsdebut! Den tar upp identitet, kön, makt och klass ur ett gästarbetarperspektiv. Det tycker jag är intressant. Vem blir vi på grund av vad vi jobbar med? Och hur fungerar hierarkin på en arbetsplats? En gång har jag varit näst lägst ner på rangordningen i en mycket tydlig jobbhierarki. Jag var 16 år och assistent till städerskorna på ett lyxhotell i södra England. Det fanns en person under mig, det var han som gick ut med soporna. Hur som helst, det ska bli riktigt kul att resa till Berlin. Auf Wiedersehn!

Om du vill ha nästa inlägg i din feed, följ min firmasida på Facebook.

Bianca Kronlöf som Dino i Svenskjävel. Några av de finaste scenerna i filmen tycker jag just är trängseln i kollektivet där Dino bor. Pressbild: Ita Zboniec-Zajt.

Bianca Kronlöf som Dino i Svenskjävel. Några av de finaste scenerna i filmen tycker jag just är trängseln i kollektivet där Dino bor. Pressbild: Ita Zboniec-Zajt.

Våga fastän man inte vågar

”Du har ju inte kommit nån vart alls.” 

En snäsig replik i en pjäs jag skrev när jag var ung. Alltså förra gången jag skrev, för tjugo år sen. Då fanns det inga hinder, bara möjligheter. Vi hade inget att förlora, jag och mina kompisar från skolan som spelade teater ihop. Då kunde man komma nästan hur långt som helst bara man vågade. Jag fick ett stipendium från Folkteatern, vi ordnade sponsorer och sålde in vår idé till en krögare på Marstrand. Sen spelade vi teater en hel sommar. Mina vänner var stjärnorna på scen. Jag skrev, regisserade, skötte ljuset och en hel del av marknadsföringen. Kanske inte så konstigt att copywriteryrket passade mig? Pr-skapande event har blivit en av mina specialiteter. Men trots min tidigare erfarenhet är jag väldigt osäker nu. Tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Att börja om när man är 40+ som jag nyligen gjort, sätta sig på skolbänken igen och försöka slå sig fram i en bransch där konkurrensen är stenhård är förstås inte riktigt klokt. Vilken sansad människa med fast jobb och betald semester skulle göra det? Är det värt allt slit, alla tusentals timmar som krävs för att bli habil i hantverket? För tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Jag vet inte vad som händer när den här utbildningen är slut. Jag bara vet att jag skulle ångra mig om jag inte tog den här chansen. För mitt i allt slit är det suveränt kul att lära sig skriva dramatik. Precis som i mitt jobb som copywriter intervjuar jag människor, gör research och spanar efter trender. Insamlingsfasen är bland det roligaste jag vet, det påminner om etnologi och journalistik. Sen försöker jag lista ut varför vi människor gör som vi gör och vad som påverkar oss.

Några som påverkar mig mycket är mina vänner. De som alltid tror på mig, som stöttar mig varje vecka i ur och skur och tycker till om mina idéer. Vännerna som en gång i tiden tyckte att det var en lysande idé att sätta upp en pjäs på Marstrand. Och som verkar vara helt säkra på att jag kommer att komma någon vart. Tack Pirayaklubben, livet vore oändligt mycket fattigare utan er.

Vill du få nästa inlägg i din feed? Följ gärna mig på min firmasida på facebook.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.

Äta eller ätas i Göteborg

Förra veckan var det både filmfestival och manusutbildning i Göteborg. Missade den omskrivna kannibalfilmen Raw, men såg isländska Heartstone, en Brokeback Mountain för unga vuxna. Men mest av allt såg jag Göteborg. Och åt. Dock inte människokött.

Jag som är uppvuxen i staden såg hur gamla paradgator gått i graven och nya uppstått. Tredje Långgatan har blivit med flera trevliga restauranger, kaféer och ett kulturcentrum där festivalen bjöd på öppna seminarier.  Vi i klassen minglade med FilmCloudKafé Magasinet första kvällen och där passade jag även på att äta mysig frukost med en kompis. En annan kväll åt vi middag på Made In China på samma gata, en restaurang mörk som en Rembrandt-tavla.

På Rosenlundsgatan hängde vi i Kultur i Västs lokaler och hade föreläsningar med manusförfattarna Malin Nevander och Åsa Lantz. Den forna horgatan har rustats upp och partybåten i kanalen verkar ha sjunkit för gott. Även här har trevliga restauranger flyttat in jämte Feskekörka. Jag testade bland annat Barabicu. Och ett stenkast därifrån, på Pustervik, föreläste manusförfattaren och dramaturgen Soni Jörgensen om karaktärers vilja och behov.  

En dag tog vi båten till Hisingen och hälsade på hos SVT Drama och Gothenburg Studios. Vi fick bland andra träffa manusförfattaren och tidigare Alma-studenten Jessika Janckert, som skrivit ungdomsserien #hashtag, inspirerad av Instagramupploppen i Göteborg 2012. Hon berättade om arbetet med serien och om att orka hålla kvar i ett projekt i uppåt fem år. Att skriva manus innebär ofta långa processer och projekt som aldrig blir av. Alltså, ett riktigt hårt arbete.

Kannibalskräckfilmen Raw, skriven och regisserad av Julia Ducournau, fick tydligen publiken både att svimma och kräkas i biosalongen i Göteborg. Att äta eller ätas, det är frågan? 

Den här modellen hos  Emma & Malena  på Vallgatan heter förstås Håkan.

Den här modellen hos Emma & Malena på Vallgatan heter förstås Håkan.

Nu blir det drama

Som många andra under julhelgerna har jag bingetittat på den hyllade webbserien SKAM. Nu har vi ännu en långhelg framför oss och då vill jag kolla in lågbudgetserien Horace and Pete. Det passar bra eftersom det ingår i utbildningen att titta på och analysera dramaserier. Alltså, hur bra startar inte 2017? Det här är så kul!

Jag har även köpt kurslitteraturen Writing the TV Drama series 3rd Edition: How to succeed as a Professional Writer in TV av Pamela Douglas. Ja, lyckas vill man ju! Och så har jag lånat en drös med böcker på biblioteket. Det är research inför min dramaserieidé. Titlar som Tio tankar om arbete av Bodil Jönsson och Wellnessyndromet av Carl Cederström och André Spicer. Koka ihop dessa och ni har en idé!

Men vilken dramaserie ska jag välja att analysera? SKAMSilicon Valley, Divorce, Younger eller Stranger Things

En snösmocka är också en typ av drama.

En snösmocka är också en typ av drama.

Sista putsen och nytt år

Det är några dagar kvar till deadline för projektet som vi arbetat med under hösten vid Alma manusutbildning. Idag har några ur klassen haft läsning hemma hos mig. Vi har försökt lyssna in våra kortfilmsmanus för sista putsen. Det är inte alls dumt att få höra hur dialogen låter "på riktigt". Skit! Den var nog inte så kul som jag hade hoppats på... 

Mitt manus är dialogdrivet och det är tydligen svårt, precis som det är att skriva komedi. Japp, jag gick in med allt jag hade och försökte mig på det jobbigaste direkt.

I januari väntar en ny terminen som sätter fart i samband med Göteborg Film Festival. Vi ska lära oss skriva dramaserie och när terminen är slut ska vi ha synopsis och ett avsnitt klart. Jag ser verkligen fram emot den här terminen. Jag vill lära mig allt!

Och så har det blivit dags att säga hejdå till 2016. Året då jag sa upp mig från jobbet jag haft i sammanlagt 12 år. Året då jag började på ett nytt jobb och sen sa jag upp mig IGEN för att börja en utbildning. Jag hoppade högt! Då är risken förstås enorm att falla pladask. Fast det är spännande också, eller hur? Nästan som på film.

Gott nytt 2017! Vi ses då.

Vi läser varandras manus och blir kloka.

Vi läser varandras manus och blir kloka.