Skrivardrömmar

Att bli antagen och vikten av snygga skor

För ett år sen satt jag i familjen Broos kök på Östermalm och blev intervjuad. Det var det tredje och sista steget i processen för att bli antagen till Alma manusutbildning. Utbildningsledare Sara Broos sa att jag hade fina skor. Fröken P, Petra Revenue, sa att hon kom ihåg mig fastän vi inte setts på över 20 år.

Jag var oerhört nervös och intervjun gick fort. Den var över före utsatt tid. Enligt Google ett tydligt tecken på att intervjun gått riktigt dåligt. 

Efteråt gick jag till jobbet. Ett nytt jobb jag haft i bara några månader. Ett bra jobb med schysta kollegor, tjänstepension och betald semester. Ändå hade jag just sökt en utbildning för tredje gången. Sista försöket, hade jag bestämt.

Alma manusutbildning tar in ett litet antal elever per år och konkurrensen är stenhård. Jag visste det eftersom jag spruckit i andra provet två gånger tidigare. Men nu hade jag kommit så långt som till intervju. En av femtio personer.

Jag hade förberett mig under ett år års tid. Gått kvällskurser i manusskrivande för att kunna göra så bra ifrån mig som möjligt. Det räckte inte att kunna skriva som en copywriter

För att ansöka skickar du ett personligt brev, betyg, referenser och arbetsprover. Går du vidare väntar omfattande antagningsprover och du har en dryg vecka på dig. Som tur var sammanföll provet med en långledig helg. Min man tog ansvaret för barnen. Jag skrev dag och natt. 

Ett par veckor efter intervjun dök det upp ett mejl från Alma i inboxen. Jag skrek: ”Neeeeej!” när jag klickade upp det. Säker på att jag inte kommit in. För det stod inget i mejlet, bara en PDF med mitt namn på. Ett typiskt ”Tack, men nej tack”-brev. Min man undrade hur det stod till för han hörde hur jag skrek. Sen läste jag:

”Antagningsgruppen har idag efter en omfattande process haft sitt sista möte och beslutat om antagningen. Vi har glädjen att meddela att du är antagen till yrkeshögskoleutbildningen Manusförfattare, tillsammans med en fantastisk grupp på totalt sexton deltagare.”

Då skrek jag igen, av glädje. Firade med min man och med mina barn. Tyckte på en gång att det var riktigt smart att klä mig i leopardfläckiga Cruella de Vil-ökenkängor under intervjun.

Och det fanns ingen återvändo. Efter alla ansträngningar var jag helt säker på att det var det här jag ville göra. Trots varningar. För vem börjar plugga vid 42? Till ett dåligt betalt frilansyrke i en bransch som nästan är omöjlig att komma in i?

Jag sa upp mig från jobbet för att bli student. Det var viktigt för mig att inte ha en given väg tillbaka. Att våga ta livet och utbildningen på största allvar.

Nyligen träffade jag Sara Broos under en intensiv Almavecka i Stockholm. I en paus tittade Sara på mina silvriga platåskor och sa: "Vilka snygga skor!" 

Hon är sån, gillar skor. Det hade ingenting med antagningen att göra. Tror jag ;-). 

Ha en fin sommar! Vi hörs igen i början av augusti. Jag tar bloggsemester, men finns på Instagram: jennygromarkwennberg.

Antagningskorna! Bra grej att fokusera på när en ska på intervju före allt som kan gå snett. 

Antagningskorna! Bra grej att fokusera på när en ska på intervju före allt som kan gå snett. 

Jag kan skriva, jag är inte rädd

Redan innan jag lärde mig alfabetet ville jag bli författare. Som 17-åring skrev jag en novell, uppmuntrad av min lärare i svenska på Göteborgs Högre Samskola. Ett par år senare skickade jag in den till Vecko-Revyns stora novellpristävling. Och jag vann! 

Sen gjorde jag det sämsta valet någonsin. Jag trodde inte på mig själv tillräckligt mycket för att fortsätta drömma om att bli författare. Efter ett par år slutade jag helt att skriva dikter och noveller. Trots att en förläggare i juryn ringt blev det aldrig en roman.

Jag ville ändå skriva. Så jag sökte och kom in på journalistutbildningen i Göteborg. Direkt efter det copylinjen på Berghs i Stockholm. Copylinjen var och är en drömutbildning. Fast jag var rädd att inte få jobb, att inte duga. Självkänslan var på avgrundslåg nivå. Det räckte inte att jag fick jobb innan utbildningen var klar.

Mina tjugo år i reklambranschen har varit fyllda av kreativa utmaningar. Jag har gjort mitt bästa. Jobbat som en gam. Snuddat vid den berömda väggen. Jag är tacksam för allt jag har fått vara med om. Spelat in reklamfilm i London strax före IT-bubblan och bott på mytomspunna The Groucho Club. Jobbat med några av Sveriges (världens!) bästa regissörer, fotografer och konstnärer. Myntat uttrycket Knark är bajs. Jag har till och med hälsat på Kanye West - under arbetstid!

Samtidigt har det skavt. Värst var tillfället när en vän från tonåren, en mycket framgångsrik konstnär som vågat gå sin egen väg, frågade hur det gick med skrivandet. Ingen hade frågat på flera år. Men vännen kom ihåg mina drömmar och uppmuntrade mig att börja skriva igen. Det var så fint och det gjorde så ont. Jag vågade inte. Hellre hyfsad copywriter än misslyckad författare.

Så gick det några år till och jag fyllde 40. Då fick jag den finaste present jag någonsin fått. En skrivarkurs! Min man Erik visste att det skavde. Trots att jag aldrig pratade om det. Och när dörren till det andra skrivandet öppnades igen efter tjugo år gick den inte att stänga. Sedan dess har jag skrivit så fort det funnits tid. Skrivit så mycket att jag till och med sagt upp mig från jobbet. Nu är jag manusförfattarstudent på heltid och lever på CSN.

Jag har börjat en ny resa. Eller snarare fortsatt där jag hoppade av – i ren och skär skräck. Nu är jag Stig-Helmer från Sällskapsresan. Han som botade sin flygrädsla med en kurs och positiva affirmationer. Nu ska jag också ut och flyga. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Tjugofyra år efter första vinsten har jag vunnit ännu en skrivtävling. Tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Ändå vågade jag inte riktigt tro när förläggaren på Storytel berättade att redaktionen skrattat högt åt min pilot. Jag var tvungen att dubbelkolla att de verkligen menade det och att det betydde att det skulle bli en hel serie.

Jag kommer att debutera som författare med Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie våren 2018. Jag är sjukt stolt och glad. Det vore fantastiskt roligt om du vill lyssna på boken när den är klar!

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Här kan du läsa den vinnande pitchen till Kämpa tjejer!

Vill du ha nästa inlägg i din feed? Följ min författarsida på Facebook.

1993 tog jag studenten, praktiserade på Teater Trixter och vann Vecko-Revyns stora novellpristävling.

1993 tog jag studenten, praktiserade på Teater Trixter och vann Vecko-Revyns stora novellpristävling.

2017 vann jag Storytels och tidningen Skrivas stora  ljudbokstävling . Min andra chans!

2017 vann jag Storytels och tidningen Skrivas stora ljudbokstävling. Min andra chans!

Tiden är rund. Och knapp!

Tiden är knapp. Förskolan har stängt i flera dagar och det passar riktigt dåligt just nu. Skrivandet är all over the place! Förutom att skriva och intervjua manusförfattare inför ett skolprojekt, gör jag research. Jag gör djupintervjuer med journaliststudenter vid JMK i Stockholm. De är alla runt 20 och har just varit på praktik eller ska ut på långpraktik. Jag antecknar så att fingrarna kroknar och de delar generöst med sig. Om drömmar, plugg och praktikerfarenheter. Jag påminns om hur det var när jag själv var ung. Eller som en säger idag: jag relaterar.

Efter studenten 1993 började jag praktisera på Teater Trixter i Göteborg där Petra Revenue var (och fortfarande är) dramatiker och regissör. Jag kände till henne sedan tidigare då hon skrivit och satt upp pjäsen ”Saligo äro". En föreställning om en senil dam och hennes stora kärlek. Jag har fortfarande kvar en handskriven monolog ur Saliga Äro, eftersom jag tyckte att den var så vansinnigt bra. 

24 år senare är Petra Revenue min handledare under skrivandet av långfilmsmanus vid Alma Manusutbildning. Jag känner mig en smula religiös över att våra vägar har korsats igen. Tiden är rund. Petra Revenue är klok som en bok och en stjärna på att läsa sina elevers stolpiga synopsis och manus och hitta kärnan i dem. En lärare som har förmåga att peppa att skriva om och skriva bättre. Tiden är rund och jag är sjukt glad att jag får vara med om detta. Men knatter, knatter, knapp. Nu kroknar fingrarna visst helt.   

Antecknar som en gam. Har fått "skrivfinger." Foto: Henrik Berglund. 

Antecknar som en gam. Har fått "skrivfinger." Foto: Henrik Berglund. 

Starstruck praktikant

Att vara 43 år och praktisera är både läskigt och spännande. Läskigt att vara nybörjare och en noob. Spännande att få kliva in i en helt ny värld och pitcha en tv-serieidé för första gången. 

Vi har sammanlagt 10 veckors praktik på Alma manusförfattarutbildning. Jag hade turen att få en plats på produktionsbolaget Filmlance under våren. Producenterna på Filmlance utvecklar tillsammans med manusförfattare och regissörer populära filmer och tv-serier som Beck och Springfloden. Senare i år har långfilmen Para Knas skriven och regisserad av Nikesiha Andersson premiär. Den är jag mycket nyfiken på! 

Under vårens praktik har jag fått läsa både böcker och manus i utveckling, pitcha en tv-serie och diskutera manus med producenter och manusförfattare. Till exempel har jag fått träffa manusförfattaren och dramaturgen Camilla Ahlgren. Hon ligger bakom tv-serier som Bron, Gåsmamman och Morden i Sandhamn och sitter i Dramatikerförbundets styrelse.

Jag blev starstruck och glad av att få träffa Camilla Ahlgren. (Tänk hon skrev Rederiet i början av 90-talet!) För hon verkar älska sitt jobb efter tjugofem år i en rätt så tuff bransch. Hon berättade om manusförfattarens villkor och menade att en dramaturg alltid ska se det bra i en berättelse först. Dramaturgen måste börja i det positiva när hen ger feedback, annars blir ingen sugen på att skriva om och utveckla. Camilla Ahlgren tipsade om att skriva serier även för radio. Det tar jag verkligen med mig, att det inte bara är tv som behöver berättelser i serieformat. 

Erfarenheterna från praktiken tar jag också med mig in i mitt skrivande, inte minst nu när jag skrivit synopsis till ljudbokserien Kämpa tjejer! Huvudkaraktären Jossan är praktikant på ett fitnessmagasin och kämpar för att få erfarenhet som ska leda till ett riktigt jobb.

Alltså inte helt olikt där jag är nu...

Efter 20 år i reklambranschen är jag prakto i filmbranschen. I like it! 

Efter 20 år i reklambranschen är jag prakto i filmbranschen. I like it! 

3 lyssnartips till dig som skriver

Det bästa med att hänga tvätt, laga mat eller åka kollektivt är att lyssna! På böcker eller podd. Här kommer 3 poddtips till dig som har skrivardrömmar:

Debutera eller dö! Roligt om processen där många med skrivardrömmar befinner sig: tiden före bokkontraktet. Hur går du vidare efter att ha skrivit på en roman i flera år och sen blir refuserad? Pepp, depp och kul med Nina De Geer och Johanna Devaliant om kampen för att någon gång bli utgiven.

Framgångar och motgångar Intervjuer och karriärtips från människor i film- och tvbranschen med manusförfattaren Johanna Ginstmark. Det är hyfsat svårt att hitta intervjuer med svenska manusförfattare och producenter så den här podden är ett riktigt guldkorn!

Författarpodden Karriär- och skrivartips för alla som vill ta sig igenom nålsögat och bli utgivna. Om bokbranschen och hur den fungerar för den som har skrivardrömmar av författarna Agnes Hellström och Frida Skybäck.

Om du vill ha nästa inlägg i din feed, följ min firmasida på Facebook!

Sitta och skriva på ett kafé . Det är att leva författardrömmen! :) Foto: Henrik Berglund

Sitta och skriva på ett kafé . Det är att leva författardrömmen! :) Foto: Henrik Berglund

Vad händer efter Girls?

Åh! Har precis sett det allra sista avsnittet av Girls. Utan att spoila för någon, den slutade så bra! Det var ett äkta indie-slut. Helt motsatt Sex And The Citys konventionella slut, serien som Girls jämfördes med då den börjades sändas för sex år sen. Fint att även få se specialavsnittet ”Final Chapter: A Good-Bye To Girls” som handlar mycket om karaktärerna och deras utveckling i serien.

Långfilmsdelen på Alma manusutbildning har precis börjat och jag funderar på vad jag vill skriva om. Vi kommer att hålla på och utveckla fram till och med december. Men redan i juni ska vi presentera våra idéer för en av de mäktiga långfilmskonsulenterna på Filminstitutet och få feedback. 

Jag vill gärna skriva om kvinnor och tiden runt 30. Alltså ungefär där serien Girls precis har slutat. Min inspiration är favoritfilmer som Last Days of Disco skriven av Whit Stillman (1998) och Bridesmaids skriven av Kirsten Wiig och Annie Mumolo (2011). Filmerna handlar om kvinnor som inte är de lyckade karriäristerna, som inte har kontakter, ett fint hem, är vrålsnygga eller har den perfekta pojkvännen. Ungefär som Girls.

Last Days of Disco och Bridesmaids handlar om vänskap. Om vänner som sviker och om vänner som finns där. Om avundsjuka och dåligt självförtroende. Och så handlar det om att resa sig ur askan. När du fått könssjukdomar, förlorat jobbet, gjort bort dig inför alla du känner och måste flytta hem till mamma.

Filmerna ger hopp. Hur jävligt det än är kan du komma ut på andra sidan. Och under tiden kan du skratta åt det. Jag älskar de här filmerna! För de handlar om de största rädslorna jag hade som ung. Att inte bli älskad, inte ha schysta vänner och inte få ett jobb.

De rädslorna kan vara en karaktärs drivkraft, eller hur?

Lena Dunhams karaktär Hannah Horvath, rösten av en generation. 

Lena Dunhams karaktär Hannah Horvath, rösten av en generation. 

Och så copy på det

"Vad vill du bli sen?"

"Vad har du för tankar när utbildningen är slut?"

De senaste veckorna har jag fått frågan från flera håll. Vad vill jag egentligen? Bli författare säger jag. Och skriva copy.

För jag har märkt att det inte är dumt alls att varva författande med copywriting. Att vila i ett yrke som jag faktiskt kan och är proffs på är en skön känsla när jag kämpar som nybörjare i det andra skrivandet. De senaste veckorna har jag förutom manusförfattarplugg och praktik på Filmlance skrivit ett pilotavsnitt á 60 minuter ljud för Storytel och gjort ett copyjobb för en ny rolig kund.

Som ung på reklambyrå fick jag rådet att välja mellan att bli författare och copywriter. Men måste jag det? Har sett i alla fall ett par stycken kombinera sitt författarskap med copyjobb. Bland andra författaren och copywritern Sara Paborn som hade ett bra sommarprat för några år sen. Lyssna på det här

Nu är alltså min pilot för Storytel Original klar, det första avsnittet i en tänkt serie om 10 avsnitt. Piloten är avgörande om det ska bli en fortsättning. Redaktionen ska provlyssna, tycka och ge feedback. Håll tummarna för att "Kämpa tjejer!" duger till att bli en hel ljudbokserie! Eller jinxar jag det nu när jag skriver om det? Gulp.

PS. Missa inte sista säsongen av SKAM som börjar på påskafton. Glad påsk! 

Jag fick ett  guldägg  på Filmlance där jag praktiserar, så rart. Kan det vara synkronicitet som den legendariske copywritern  Jan Cederquist  skrev om i sin bok  Slumpen är ingen tillfällighet ?

Jag fick ett guldägg på Filmlance där jag praktiserar, så rart. Kan det vara synkronicitet som den legendariske copywritern Jan Cederquist skrev om i sin bok Slumpen är ingen tillfällighet?

Ich bin ein Berliner

Jag har haft en suverän vecka i Berlin, först med Alma manusutbildning som höll till i Zentropas lägenhet i Kreuzberg, och sen en helg som turist tillsammans med min man. Vi firade 10 år sen vår första resa och den gick just till Berlin. Mycket har förändrats under det senaste decenniet. Där jag då fyndade second hand ligger i dag nyrenoverade hus utan spår av graffiti. Mitte har helt klart blivit en flottare stadsdel.

Erik och jag firade med middag på Pauly Saal som fått en stjärna i Guide Michelin och badade i poolen på taket till Soho House Berlin där vi bodde. Rekommenderar varmt dessa ställen till alla som har möjlighet och något att fira! Restaurangen Pauly Saal var tidigare en judisk flickskola och hotellet ett varuhus före första världskriget. Byggnader med både grymma och vackra minnen i väggarna.

Det är fint att se hur Berlin reser sig ur askan. Kontrasten mellan det punkiga (t ex madrasser som politiska plakat på gatan) och de äldre byggnaderna tycker jag om. Nästa gång jag kommer till Berlin vill jag gärna gå en guidad arkitekturvandring och besöka Sammlung Boros, en privat konstsamling spektakulärt placerad i en bunker från andra världskriget.

Hur var då pluggveckan med Alma? Intensiv! Måste tipsa om ett par ställen i Kreuzberg där vi åt god mat: middag på Kimchi Princess nära Görlitzer U-Banhof och utomhuslunch på Bastard som ligger på Reichenberger Strasse. Vi hade även en lektion ute i solen på Edelweiss i Görlitzer Park, ett ställe med mycket avspänd atmosfär.

Under veckan fick möta flera gästföreläsare och handledare. Dramaturgen Kirsten Bonnén Rask hade en hel dags workshop om karaktärsutveckling. Manusförfattaren och regissören Maria von Heland gick igenom våra tv-serieidéer och manus.

Ronnie Sandahl kavlade upp ärmarna på skjortan och visade sina arbetsskadade skrivarmar. Han berättade hur han satsat enormt mycket tid för att bli manusförfattare och jobbat helt utan ersättning för att få till sin första långfilm Svenskjävel.

Tuva Novotny berättade hur hon skrev sitt första manus kvällstid vid sidan om småbarn, regi- och skådespelarjobb. Det kostar att satsa på sin dröm att bli författare, men dessa stjärnor har lyckats förverkliga den. Jag tar med mig mycket från Berlin. Framför allt: din röst duger.

Om du vill ha nästa inlägg i din feed, följ min firmasida på Facebook.

Föreläsning i Zentropas lägenhet i Kreuzberg. 

Föreläsning i Zentropas lägenhet i Kreuzberg. 

En bit tak i receptionen på Soho House Berlin.

En bit tak i receptionen på Soho House Berlin.

5 trappor upp till föreläsningen varje dag! Pust och stånk.

5 trappor upp till föreläsningen varje dag! Pust och stånk.

Tuva Novotny var en av våra gästföreläsare under veckan i Berlin.

Tuva Novotny var en av våra gästföreläsare under veckan i Berlin.

Och så en "på väg hem genom Berlin i natten"-selfie på den här blivande författaren.

Och så en "på väg hem genom Berlin i natten"-selfie på den här blivande författaren.

En svensk Downton Abbey

När jag växte upp på 70-talet var jag oerhört intresserad av dockskåp. Jag hade ett Lundbydockskåp i flera våningar, men var mest fascinerad av äldre dockhus och ”förr i världen”. Drömmen var att få åka till Leksaksmuseet i Stockholm och se Peter Pluntkys samling (vilket jag senare fick göra tillsammans med besök i dockskåpsbutiken no 9 i Gamla stan och Hallwylska palatset). Jag tyckte att det var spännande med temat upstairs och downstairs. En docka fick bli hembiträde och inneboende i Lundbyhusets absolut minsta rum. Det blev grogrunden för konflikter som jag sedan spelade upp.

Det kanske inte är så konstigt att Downton Abbey är en av mina favoritserier? En värld som befolkas med herrskap och tjänstefolk är tacksam för konflikter. Att sätta händelserna i ett historiskt perspektiv gör det ännu mer spännande att titta på. För att inte tala om de vackra kläderna! Downton Abbeys scenkostymer har till exempel ställts ut på Hallwylska palatset. Mode som speglar omvälvande utveckling i historien, som kvinnlig frigörelse, är häftigt. Det är något jag gärna nördar ner mig i.

Just nu spelas en svensk Downton Abbey in. Vår tid är nu är en originalidé av Johan Rosenlind och handlar om en krögarfamilj och deras restaurang i Stockholm. Vi kommer att få följa utvecklingen under tre decennier. Ulf Kvensler (Solsidan, Molanders) är huvudmanusförfattare och Malin Nevander är medförfattare. Någon gång i höst har den premiär på SVT och det har redan utlovats två säsonger. En svensk jättesatsning med andra ord. Jag kommer att titta!

Ps. En film med herrskap och tjänstefolk-tema att se om: Festen av Thomas Vinterberg. 

Om du vill få nästa inlägg i din feed följ min firmasida på facebook

Vår tid är nu kommer i höst!  Bild lånad från  SVT .

Vår tid är nu kommer i höst!  Bild lånad från SVT.

Våga fastän man inte vågar

”Du har ju inte kommit nån vart alls.” 

En snäsig replik i en pjäs jag skrev när jag var ung. Alltså förra gången jag skrev, för tjugo år sen. Då fanns det inga hinder, bara möjligheter. Vi hade inget att förlora, jag och mina kompisar från skolan som spelade teater ihop. Då kunde man komma nästan hur långt som helst bara man vågade. Jag fick ett stipendium från Folkteatern, vi ordnade sponsorer och sålde in vår idé till en krögare på Marstrand. Sen spelade vi teater en hel sommar. Mina vänner var stjärnorna på scen. Jag skrev, regisserade, skötte ljuset och en hel del av marknadsföringen. Kanske inte så konstigt att copywriteryrket passade mig? Pr-skapande event har blivit en av mina specialiteter. Men trots min tidigare erfarenhet är jag väldigt osäker nu. Tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Att börja om när man är 40+ som jag nyligen gjort, sätta sig på skolbänken igen och försöka slå sig fram i en bransch där konkurrensen är stenhård är förstås inte riktigt klokt. Vilken sansad människa med fast jobb och betald semester skulle göra det? Är det värt allt slit, alla tusentals timmar som krävs för att bli habil i hantverket? För tänk om jag inte kommer nån vart alls?

Jag vet inte vad som händer när den här utbildningen är slut. Jag bara vet att jag skulle ångra mig om jag inte tog den här chansen. För mitt i allt slit är det suveränt kul att lära sig skriva dramatik. Precis som i mitt jobb som copywriter intervjuar jag människor, gör research och spanar efter trender. Insamlingsfasen är bland det roligaste jag vet, det påminner om etnologi och journalistik. Sen försöker jag lista ut varför vi människor gör som vi gör och vad som påverkar oss.

Några som påverkar mig mycket är mina vänner. De som alltid tror på mig, som stöttar mig varje vecka i ur och skur och tycker till om mina idéer. Vännerna som en gång i tiden tyckte att det var en lysande idé att sätta upp en pjäs på Marstrand. Och som verkar vara helt säkra på att jag kommer att komma någon vart. Tack Pirayaklubben, livet vore oändligt mycket fattigare utan er.

Vill du få nästa inlägg i din feed? Följ gärna mig på min firmasida på facebook.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.

Backstage med Pirayaklubben sommaren 1994. Toaletten skulle också upp på scen.